Pissiga veckor

Det har varit två riktigt pissiga veckor. Eller förra veckan var jag bara trött men alltså den här veckan.. Mitt humör har varit riktigt dåligt, jag har lipat från morgon till kväll
och varit så otroligt irriterad på allt och alla. 

Johnny har jobbat såå mycket och jag vet att det påverkar mig och mitt humör just nu. Jag blir så ensam och ängslig då han sticker iväg på jobb och jag blir "ensam" hemma. Egentligen är det inte bara då just han far iväg utan alltid då jag skiljs åt med nån när och kär person så får jag riktigt dåligt att vara. Som i veckan då vi var på Maxifun med kompisarna och de for hem tidigare än oss så fick jag värsta paniken. Känner som ingen trygghet i mig själv och jag är så beroende av att ha nån nära mig hela tiden. Det är väl en rädsla över att bli övergiven som av en eller annan orsak fått utrymme att gro i mig. Så surt att känna så. Har aldrig tidigare varit sån utan jag har haft lätt att vara ensam och för mig själv men det går som bara inte just nu. Som tur har jag ju alltid nån av barnen runt mig så helt ensam behöver jag ju aldrig vara.

 

Nå, nu börjar Johnnys jobbiga jobbperiod lida mot sitt slut och hela nästa vecka är han ledig då han äntligen får ha vintersemester. Dessutom blir det en riktigt kalasig vecka då vi firar vår 5 års dag på vappen och jag fyller år nästa helg. Tanken var att vi sku åka på kryssning men jag och barnen har dragit på oss värsta förkylningen och med tanke på mitt humör de senaste veckorna så tror jag att det blir too much. Istället har Johnny bjudit ut mig på date nästa lördag och det är nått jag verkligen ser framemot. Saknar så att ha egen tid med honom och tajmingen kunde inte bli bättre. 

Det går inte att dölja längre

En tid trodde jag att allting handlade om förlossningen eftersom att alla känslor kom efter att bebisbubblan sprack och verkligheten kom emot. Men med tiden märker jag att det går mycket längre tillbaka än så. Ungefär till hösten 2016.

Det var då alla motgångar började. Min hälsa var sämst, vi bodde i ett hus med svartmögel, jag hamnade att sluta på mitt jobb och jag var så ensam. Dessutom flyttade vi en bit utanför stan och jag blev ännu ensammare av det. Johnny jobbade och jag spenderade mina dagar med Melvin, i en liten by var det fanns endast en sketen lekpark. Det är väl inte så konstigt att man vantrivs.

Våren 2017 blev jag gravid med Iselin. Redan innan graviditeten var jag så otroligt utmattade och skör men vi välkomnade den efterlängtade graviditeten med öppna armar. Det gick knappt en vecka efter att jag plussat som det värsta illamåendet slog på. Jag kunde varken äta eller dricka. Mina mornar gick ut på att ligg på wc golvet med en fundersam tvååring bredvid mig. På kvällarna grät jag av förtvivlan och med alla motgångar från hösten 2016 i bagaget så blev det riktigt hemskt.

Vid midsommar 2017 flyttade vi äntligen tillbaka till stan. Och bara det gjorde mig mindre ensam. Nu hade jag t.ex mycket närmare avstånd till mina vänner och orkade, trots illamåendet, träffa nån nu som då. Tyvärr så var min pollenallergi så hemsk så jag klarade inte av att vara på utsidan typ 80% av sommaren men som tur var mina vänner och hälsade på mig rätt ofta under den värsta perioden så det gick helt bra ändå,

Mot hösten försvann mitt illamående och jag kunde börja äta igen. Men såklart fick jag både ryggproblem, foglossning och sammandragningar istället. Dessutom växte inte Iselin som hon skulle så jag sprang ut och in till sjukhuset hela tiden. Såklart växte oron och samtidigt började kroppen fyllas med skuldkänslor. Skuldkänslor för att jag inte hade ätit på typ 20 veckor och skuldkänslor för att jag inte orkade med Melvin lika mycket som tidigare. Jag låg mest hemma och grät dag som natt och jag hade ingen glädje inom mig. Mina tankar var så mörka och jag hade ingen att prata med. 

En dag, i slutet av graviditeten, brast allting och jag ville bara dö. Paniken, ångesten och ensamheten körde rakt över mig och kvar i kroppen fanns ett stort tomt hål och en kropp som var genom rutten typ. Så kände jag mig. Till sist sa Johnny sådär försiktigt "har du tänkt på att fa och prata med nån? för du är nog deprimerad".

Så länge som jag vetat det men aldrig vågat acceptera eller säga det högt. Jag är inte rädd för att klassas som en "svag människa" men jag har alltid varit så rädd att ingen ska tro på mig och hur illa det faktiskt var med mig. Jag blev så arg på honom samtidigt som jag kände en enorm frihet. Äntligen ska jag kunna söka hjälp.

På efterkontrollen, ca 6 veckor efter förlossningen, så sa jag lite sådär försiktigt åt barnmorskan att "jag mår nog inte så värst bra". Till min lycka förstod hon direkt vad jag menade och hon bokade genast in mig till en familjeterapeut. Jag bara kände hur bra detta var och att det är början på ett gladare och friskare liv.

Redan efter första besöket blev det så solklart att var skon klämmer. Det öppnade min tankeverksamhet och jag har sen dess kommit fram till så många saker och kunnat jobba på det. Jag har bokat in flera pratstunder med terapeuten och jag kommer även att kontakta en mental coach som jag tror att ska kunna bryta mitt negativa tankemönster.

Jag är långt ifrån frisk nu och jag vet att det är en lång väg att gå. Men jag vet att jag har en bra början. Jag har acceptera mitt tillstånd, jag vet vad jag känner och jag vet vad jag måste göra för att slippa detta helvete. Och med rätta människor runt mig så vet jag att jag kommer att klara det.

Hela havet stormar

Godkväll på er!

Tänk att man överlevde även denna dag. Redan från morgonen var mitt humör på botten. Så irriterad och arg på allting och helt utan nån orsak. Blev till och med sur då jag måsta byt blöja på Melvin imorse. Så då vet ni vilken nivå mitt humör har varit på. Dessutom hade vi inga planer för dagen så man visst ju att dagen sku bli lååång.

På tal om humör.. Jag skrev ju i senaste inlägget att vi tampas med starka känslor i huset så idag tog jag tillfället och diskuterade lite känslor med Melvin då han frågade så gulligt av mig "Mamma, är allt bra?". Vi pratade om att man ibland kan vara arg och lessen utan nån specifik orsak och att det är helt okej att ha en dålig dag ibland. Han var så med i funderingarna och det verkade som att han faktiskt tog in det jag sa till honom. En stund efter vår pratstund så föreslog jag nämligen att vi kunde gå på café och det var han ju snabb att tacka ja på. Då vi sen satt i bilen påväg till stan så utbrast han att "mamma jag är så glad att vi bestämde oss för att gå på café. Blev du oxå glad av det?".  Så jag antar han märkte att mitt humör blev bättre då vi kom oss ut lite. 

Det är nog så himla tråkigt att sitta hemma på dagarna och speciellt då det är fint väder. Men pga min näringsbrist så har jag inte mycket ork i att gå på playdate där ljudnivån är upp till tusen eller att gå ut på promenad/cykeltur eller annan aktivitet. Så café med mina småttingar på vårt favoritcafé blev lagom program för dagen.

Humöret blev också bättre ju mer dagen gick. Melvin är i en så himla gullig och häftig ålder just nu så han får mig att skratta en hel del på dagarna och han lyckades med det extra bra idag. Pricken på i:et var ju att barnen somnade redan före kl 20 så jag har hela kvällen på mig att göra absolut ingenting! Gotta love it!

En nybliven treåring!

Plötsligt blev den först födda tre år! Och som vanligt har året gått i ett huj. Dock har det varit mycket händelserikt iom att Melvin blev storebror. Dessutom har han utvecklats enormt mycket. Både fysiskt och känslomässigt. Lite tampas vi med hans starka känslor då han inte riktigt vet hur han ska uttrycka sig ibland. Jag försöker vägleda honom i det men det är faktiskt svårt eftersom att jag själv också har svårt att kontrollera mina känslor alla gånger. Men med tiden lär vi nog oss.

 Foto: Alice Snellman

I helgen hadd vi kompiskalas och det tyckt Melvin va så jätte roligt! Så kul nu när barnen är så stor at de börjar förstå sig på det här med att ha kalas för de får så mycket mer ut av det nu. Efter kompiskalaset kom min pappa och mina systrar på kaffe och tårta. Så det har varit fullrulle här igen.

Kan säga som så att det blev lite väl mycket med allt program på påsken och allt ställas inför Melvins födelsedag och kalas. Fast jag inte har stressat så mycket för allt ställas och fixas så har det minsann tagit på krafterna. På lördag fick jag plötsligt världens frossa och hög feber och jag la mig redan 18 tiden i sängen. Hela natten yrade jag sen och söndagen var nästan ännu värre. Hade ont i hela kroppen och en helt förjävlig huvudvärk. Mot kvällen släppte det lite men vaknade sen på natten av att huvudet dunkade och ett sånt fruktansvärt illamående. Fick spy flera gånger pga värken. Sov knappt nått under hela natten så idag fick jag nog känna mig besegrad och ringa på hjälp. Som tur kuna fammon koma och underhålla Melvin. Jag slängde i mig några deciliter vätskeersättning och kuna faktiskt sova en stund efteråt. Så tips till alla er som lider av brutal huvudvärk och migrän; vätskeersättning is the shit!

Känner att det blir en lugn vecka. På fredag har vi släktkalas för Melvin

och sen är det som tur över med allt extra för vår del.

Lillasysters dop

Oj, vet ni vilken bra påsk vi haft i detta hus! Varje dag har varit fullspäckad med massa roligheter och vi har fått umgås med våra bästa människor. Påsken har varit sådär att man bara vill stanna tiden och leva i den stunden forever.

Den största av händelserna var nog ändå Iselins dop som ägde rum i lördags. Tanken var att vi sku ha dopet hemma hos mamma men pga sjukdom fick vi flytta det hem till oss. Lite orolig var jag över att trycka in 19 personer i en lägenhet på 78 kvadrat men måste säga att vi lyckades riktigt bra. Vi hamnade att möblera om lite och skaffa extra stolar men det blev riktigt perfekt i slutändan. Alla hade en bekväm sittplats, luften cirkulerade och stressen existerade inte ens.

Jag hade frågat Alice ifall hon vill agera fotograf under dopet och som tur ville hon det. Hon tog en massa fina bilder på gästerna, dekorationerna, dukningen och själva dopceremonin. Ska bli så roligt att framkalla och laga ett litet fotoalbum om dopet. 

Som fadder hade vi frågat min bästis Janna, en av Johnnys systrar och min fadders dotter. Vi är riktigt nöjda med vårt val och vi vet att faddrarna kommer att vara väldigt engagerade i Iselins liv vilket är viktigt för oss.

Blir riktigt varm i hjärtat då jag kollar igenom bilderna från dopet. Är så glad att vi har så många som ville vara med och fira och att det faktiskt gick så smärtfritt allting. Jag är SÅ nöjd med dagen.

Vår lilla

Iselin Elisabeth Johnnysdotter

Foto: Alice Snellman