Det går inte att dölja längre

En tid trodde jag att allting handlade om förlossningen eftersom att alla känslor kom efter att bebisbubblan sprack och verkligheten kom emot. Men med tiden märker jag att det går mycket längre tillbaka än så. Ungefär till hösten 2016.

Det var då alla motgångar började. Min hälsa var sämst, vi bodde i ett hus med svartmögel, jag hamnade att sluta på mitt jobb och jag var så ensam. Dessutom flyttade vi en bit utanför stan och jag blev ännu ensammare av det. Johnny jobbade och jag spenderade mina dagar med Melvin, i en liten by var det fanns endast en sketen lekpark. Det är väl inte så konstigt att man vantrivs.

Våren 2017 blev jag gravid med Iselin. Redan innan graviditeten var jag så otroligt utmattade och skör men vi välkomnade den efterlängtade graviditeten med öppna armar. Det gick knappt en vecka efter att jag plussat som det värsta illamåendet slog på. Jag kunde varken äta eller dricka. Mina mornar gick ut på att ligg på wc golvet med en fundersam tvååring bredvid mig. På kvällarna grät jag av förtvivlan och med alla motgångar från hösten 2016 i bagaget så blev det riktigt hemskt.

Vid midsommar 2017 flyttade vi äntligen tillbaka till stan. Och bara det gjorde mig mindre ensam. Nu hade jag t.ex mycket närmare avstånd till mina vänner och orkade, trots illamåendet, träffa nån nu som då. Tyvärr så var min pollenallergi så hemsk så jag klarade inte av att vara på utsidan typ 80% av sommaren men som tur var mina vänner och hälsade på mig rätt ofta under den värsta perioden så det gick helt bra ändå,

Mot hösten försvann mitt illamående och jag kunde börja äta igen. Men såklart fick jag både ryggproblem, foglossning och sammandragningar istället. Dessutom växte inte Iselin som hon skulle så jag sprang ut och in till sjukhuset hela tiden. Såklart växte oron och samtidigt började kroppen fyllas med skuldkänslor. Skuldkänslor för att jag inte hade ätit på typ 20 veckor och skuldkänslor för att jag inte orkade med Melvin lika mycket som tidigare. Jag låg mest hemma och grät dag som natt och jag hade ingen glädje inom mig. Mina tankar var så mörka och jag hade ingen att prata med. 

En dag, i slutet av graviditeten, brast allting och jag ville bara dö. Paniken, ångesten och ensamheten körde rakt över mig och kvar i kroppen fanns ett stort tomt hål och en kropp som var genom rutten typ. Så kände jag mig. Till sist sa Johnny sådär försiktigt "har du tänkt på att fa och prata med nån? för du är nog deprimerad".

Så länge som jag vetat det men aldrig vågat acceptera eller säga det högt. Jag är inte rädd för att klassas som en "svag människa" men jag har alltid varit så rädd att ingen ska tro på mig och hur illa det faktiskt var med mig. Jag blev så arg på honom samtidigt som jag kände en enorm frihet. Äntligen ska jag kunna söka hjälp.

På efterkontrollen, ca 6 veckor efter förlossningen, så sa jag lite sådär försiktigt åt barnmorskan att "jag mår nog inte så värst bra". Till min lycka förstod hon direkt vad jag menade och hon bokade genast in mig till en familjeterapeut. Jag bara kände hur bra detta var och att det är början på ett gladare och friskare liv.

Redan efter första besöket blev det så solklart att var skon klämmer. Det öppnade min tankeverksamhet och jag har sen dess kommit fram till så många saker och kunnat jobba på det. Jag har bokat in flera pratstunder med terapeuten och jag kommer även att kontakta en mental coach som jag tror att ska kunna bryta mitt negativa tankemönster.

Jag är långt ifrån frisk nu och jag vet att det är en lång väg att gå. Men jag vet att jag har en bra början. Jag har acceptera mitt tillstånd, jag vet vad jag känner och jag vet vad jag måste göra för att slippa detta helvete. Och med rätta människor runt mig så vet jag att jag kommer att klara det.