tisdag 24 april 2018

Det går inte att dölja längre


En tid trodde jag att allting handlade om förlossningen eftersom att alla känslor kom efter att bebisbubblan sprack och verkligheten kom emot. Men med tiden märker jag att det går mycket längre tillbaka än så. Ungefär till hösten 2016.

Det var då alla motgångar började. Min hälsa var sämst, vi bodde i ett hus med svartmögel, jag hamnade att sluta på mitt jobb och jag var så ensam. Dessutom flyttade vi en bit utanför stan och jag blev ännu ensammare av det. Johnny jobbade och jag spenderade mina dagar med Melvin, i en liten by var det fanns endast en sketen lekpark. Det är väl inte så konstigt att man vantrivs.

Våren 2017 blev jag gravid med Iselin. Redan innan graviditeten var jag så otroligt utmattade och skör men vi välkomnade den efterlängtade graviditeten med öppna armar. Det gick knappt en vecka efter att jag plussat som det värsta illamåendet slog på. Jag kunde varken äta eller dricka. Mina mornar gick ut på att ligg på wc golvet med en fundersam tvååring bredvid mig. På kvällarna grät jag av förtvivlan och med alla motgångar från hösten 2016 i bagaget så blev det riktigt hemskt.

Vid midsommar 2017 flyttade vi äntligen tillbaka till stan. Och bara det gjorde mig mindre ensam. Nu hade jag t.ex mycket närmare avstånd till mina vänner och orkade, trots illamåendet, träffa nån nu som då. Tyvärr så var min pollenallergi så hemsk så jag klarade inte av att vara på utsidan typ 80% av sommaren men som tur var mina vänner och hälsade på mig rätt ofta under den värsta perioden så det gick helt bra ändå,

Mot hösten försvann mitt illamående och jag kunde börja äta igen. Men såklart fick jag både ryggproblem, foglossning och sammandragningar istället. Dessutom växte inte Iselin som hon skulle så jag sprang ut och in till sjukhuset hela tiden. Såklart växte oron och samtidigt började kroppen fyllas med skuldkänslor. Skuldkänslor för att jag inte hade ätit på typ 20 veckor och skuldkänslor för att jag inte orkade med Melvin lika mycket som tidigare. Jag låg mest hemma och grät dag som natt och jag hade ingen glädje inom mig. Mina tankar var så mörka och jag hade ingen att prata med. 

En dag, i slutet av graviditeten, brast allting och jag ville bara dö. Paniken, ångesten och ensamheten körde rakt över mig och kvar i kroppen fanns ett stort tomt hål och en kropp som var genom rutten typ. Så kände jag mig. Till sist sa Johnny sådär försiktigt "har du tänkt på att fa och prata med nån? för du är nog deprimerad".

Så länge som jag vetat det men aldrig vågat acceptera eller säga det högt. Jag är inte rädd för att klassas som en "svag människa" men jag har alltid varit så rädd att ingen ska tro på mig och hur illa det faktiskt var med mig. Jag blev så arg på honom samtidigt som jag kände en enorm frihet. Äntligen ska jag kunna söka hjälp.

På efterkontrollen, ca 6 veckor efter förlossningen, så sa jag lite sådär försiktigt åt barnmorskan att "jag mår nog inte så värst bra". Till min lycka förstod hon direkt vad jag menade och hon bokade genast in mig till en familjeterapeut. Jag bara kände hur bra detta var och att det är början på ett gladare och friskare liv.

Redan efter första besöket blev det så solklart att var skon klämmer. Det öppnade min tankeverksamhet och jag har sen dess kommit fram till så många saker och kunnat jobba på det. Jag har bokat in flera pratstunder med terapeuten och jag kommer även att kontakta en mental coach som jag tror att ska kunna bryta mitt negativa tankemönster.

Jag är långt ifrån frisk nu och jag vet att det är en lång väg att gå. Men jag vet att jag har en bra början. Jag har acceptera mitt tillstånd, jag vet vad jag känner och jag vet vad jag måste göra för att slippa detta helvete. Och med rätta människor runt mig så vet jag att jag kommer att klara det.

onsdag 11 april 2018

Hela havet stormar


Godkväll på er!

Tänk att man överlevde även denna dag. Redan från morgonen var mitt humör på botten. Så irriterad och arg på allting och helt utan nån orsak. Blev till och med sur då jag måsta byt blöja på Melvin imorse. Så då vet ni vilken nivå mitt humör har varit på. Dessutom hade vi inga planer för dagen så man visst ju att dagen sku bli lååång.

På tal om humör.. Jag skrev ju i senaste inlägget att vi tampas med starka känslor i huset så idag tog jag tillfället och diskuterade lite känslor med Melvin då han frågade så gulligt av mig "Mamma, är allt bra?". Vi pratade om att man ibland kan vara arg och lessen utan nån specifik orsak och att det är helt okej att ha en dålig dag ibland. Han var så med i funderingarna och det verkade som att han faktiskt tog in det jag sa till honom. En stund efter vår pratstund så föreslog jag nämligen att vi kunde gå på café och det var han ju snabb att tacka ja på. Då vi sen satt i bilen påväg till stan så utbrast han att "mamma jag är så glad att vi bestämde oss för att gå på café. Blev du oxå glad av det?".  Så jag antar han märkte att mitt humör blev bättre då vi kom oss ut lite. 


Det är nog så himla tråkigt att sitta hemma på dagarna och speciellt då det är fint väder. Men pga min näringsbrist så har jag inte mycket ork i att gå på playdate där ljudnivån är upp till tusen eller att gå ut på promenad/cykeltur eller annan aktivitet. Så café med mina småttingar på vårt favoritcafé blev lagom program för dagen.

Humöret blev också bättre ju mer dagen gick. Melvin är i en så himla gullig och häftig ålder just nu så han får mig att skratta en hel del på dagarna och han lyckades med det extra bra idag. Pricken på i:et var ju att barnen somnade redan före kl 20 så jag har hela kvällen på mig att göra absolut ingenting! Gotta love it!

måndag 9 april 2018

En nybliven treåring!


Plötsligt blev den först födda tre år! Och som vanligt har året gått i ett huj. Dock har det varit mycket händelserikt iom att Melvin blev storebror. Dessutom har han utvecklats enormt mycket. Både fysiskt och känslomässigt. Lite tampas vi med hans starka känslor då han inte riktigt vet hur han ska uttrycka sig ibland. Jag försöker vägleda honom i det men det är faktiskt svårt eftersom att jag själv också har svårt att kontrollera mina känslor alla gånger. Men med tiden lär vi nog oss.

 Foto: Alice Snellman

I helgen hadd vi kompiskalas och det tyckt Melvin va så jätte roligt! Så kul nu när barnen är så stor at de börjar förstå sig på det här med att ha kalas för de får så mycket mer ut av det nu. Efter kompiskalaset kom min pappa och mina systrar på kaffe och tårta. Så det har varit fullrulle här igen.


Kan säga som så att det blev lite väl mycket med allt program på påsken och allt ställas inför Melvins födelsedag och kalas. Fast jag inte har stressat så mycket för allt ställas och fixas så har det minsann tagit på krafterna. På lördag fick jag plötsligt världens frossa och hög feber och jag la mig redan 18 tiden i sängen. Hela natten yrade jag sen och söndagen var nästan ännu värre. Hade ont i hela kroppen och en helt förjävlig huvudvärk. Mot kvällen släppte det lite men vaknade sen på natten av att huvudet dunkade och ett sånt fruktansvärt illamående. Fick spy flera gånger pga värken. Sov knappt nått under hela natten så idag fick jag nog känna mig besegrad och ringa på hjälp. Som tur kuna fammon koma och underhålla Melvin. Jag slängde i mig några deciliter vätskeersättning och kuna faktiskt sova en stund efteråt. Så tips till alla er som lider av brutal huvudvärk och migrän; vätskeersättning is the shit!

Känner att det blir en lugn vecka. På fredag har vi släktkalas för Melvin
och sen är det som tur över med allt extra för vår del.

onsdag 4 april 2018

Lillasysters dop


Oj, vet ni vilken bra påsk vi haft i detta hus! Varje dag har varit fullspäckad med massa roligheter och vi har fått umgås med våra bästa människor. Påsken har varit sådär att man bara vill stanna tiden och leva i den stunden forever.

Den största av händelserna var nog ändå Iselins dop som ägde rum i lördags. Tanken var att vi sku ha dopet hemma hos mamma men pga sjukdom fick vi flytta det hem till oss. Lite orolig var jag över att trycka in 19 personer i en lägenhet på 78 kvadrat men måste säga att vi lyckades riktigt bra. Vi hamnade att möblera om lite och skaffa extra stolar men det blev riktigt perfekt i slutändan. Alla hade en bekväm sittplats, luften cirkulerade och stressen existerade inte ens.


Jag hade frågat Alice ifall hon vill agera fotograf under dopet och som tur ville hon det. Hon tog en massa fina bilder på gästerna, dekorationerna, dukningen och själva dopceremonin. Ska bli så roligt att framkalla och laga ett litet fotoalbum om dopet. 


Som fadder hade vi frågat min bästis Janna, en av Johnnys systrar och min fadders dotter. Vi är riktigt nöjda med vårt val och vi vet att faddrarna kommer att vara väldigt engagerade i Iselins liv vilket är viktigt för oss.


Blir riktigt varm i hjärtat då jag kollar igenom bilderna från dopet. Är så glad att vi har så många som ville vara med och fira och att det faktiskt gick så smärtfritt allting. Jag är SÅ nöjd med dagen.


Vår lilla
Iselin Elisabeth Johnnysdotter



Foto: Alice Snellman

söndag 25 mars 2018

Läsarfråga; Hur nattar ni barnen?


Hur nattar du/ni barnen? Till egna sänger? 
Om du orkar skriva så tar vi tacksamma tips emot!

Melvin är, precis som mig, en människa som verkligen behöver ha ett fullt sömnkonto för att kunna fungera som normalt. Det märks så fort på oss båda när vi sovit för lite. Vi behöver en tupplur på dagen och vi behöver komma oss i säng tidigt på kvällarna så att vårt humör hålls på en bra nivå. Och det där med att få Melvin i säng på kvällarna har nog varit så otroligt utmanande.

I höst hade vi en period då Melvin somnade först 22-23 tiden på kvällarna och vi höll på att bli galen. Dessutom var hela kvällsrutinen en enda cirkus. Så fort vi nämnde ordet "läggdags" så steg Melvins energinivå till tusen. Han sprang omkring och skrek, skrattade, hoppade, ropade och det gick absolut inte att få honom lugn. Vi provade med att vara "hårda" mot honom, ha honom på timeout, för honom ut på gården och springa av sig och att helt enkelt ignorera honom och bara vänta ut det. Men utan resultat.

Så kom vi på att han kanske inte borde sova nån dagsvila mera så vi tog bort den. Eller först kortade vi av vilan och sen tog vi bort den helt. Och visst, plötsligt tog nattningen 10 minuter. Men var det verkligen värt det? Kan säga att det var det verkligen inte! Första veckan gick ju bra men med tiden märkte vi att han var helt övertrött och han orkade knappt igenom dagen. Kvällarna gick ut på att han grät och skrek och det var inget annat än bråk hela tiden. Sen började han dessutom få svårt att somna om kvällarna då han var så övertrött så många kvällar somna han först kl 00. I princip hadd vi skapa en ond cirkel med att ta bort dagsvilan.

Då Iselin föddes och Johnnys pappaledighet tog slut märkte jag snabbt att vi behöver en vilopaus under dagen för att orka. Jag sa helt kallt åt Melvin att "nu börjar vi vila på dagen så vi orkar vara glada och leka enda till kvällen". Till min förvåning var han helt med på noterna och dagsvilan var äntligen tillbaka i våra rutiner. Lite orolig var jag över hur det sku gå på kvällarna då vi ska natta honom men det blev faktiskt riktigt bra.

Foto: Alice Snellman

Men hur gör vi nu då då vi nattar? Där runt halv åtta tiden lagar vi kvällis åt honom så får han se på barnprogram så länge han äter. (ca i 30 minuter) Sen byter vi till pyjamas, tar kvällstvätten och går in på hans rum. Där har vi sen lagt på mysbelysning och bäddat skönt i hans säng med kuddar och hans favorit kramdjur. Då får han välja om vi läser böcker, berättar sagor eller sjunger åt honom och så somnar han oftast till det. Det brukar ta en halv timme från det att vi far in på hans rum tills han somnar. Ibland snabbare och ibland längre men rätt så smärtfritt.

Med Iselin går det ännu lättare. Jag ammar/ger flaska, lägger henne bredvid mig i sängen eller i sin säng och så somnar hon inom 15-20 minuter. Och detta sker ofta samtidigt som Melvin nattas. Tycker vi har riktigt bra rutin på kvällarna just nu och hoppas ju verkligen det ska hålla i sig. 

För att få en smidig nattning så brukar vi skapa en lugn atmosfär med dämpad belysning och så lite extra ljud som möjligt (tv, diskmaskin osv), så att Melvin hinner varva ner lite innan kvällsrutinerna. Sen låter vi det ta den tid som behövs för börjar vi skynda på Melvin så blir han bara upp i varv och då skiter sig allting. Så, satsa på att skapa en lugn atmosfär innan läggdags så är barnet lugnare sen då man väl lägger ner dom i sängen.