tisdag 15 augusti 2017

Kommer att sakna dig!

Ovanför Melvins säng finns en sänghimmel. Och i sänghimmeln finns en ljusslinga som lyser svagt varje kväll. Sådär som små stjärnor. De kvällar som jag nattar Melvin ligger vi alltid i hans säng och kollar upp mot "stjärnorna". Han kryper tätt, tätt intill mig och drar täcke upp till öronen. Där ligger vi och pratar om allt och inget. Till slut är det bara jag som nynnar på nån vaggvisa medans Melvin ligger och sover djupt i min armkrok.

Dessa stunder får min värld att stanna och inget annat har någon som helst betydelse. Dessa stunder finns det bara vi två. Jag och min Melvin. Jag kan inte tänka, jag kan inte röra på mig. Jag bara är där med min son och älskar stunden vi har tillsammans. 

Jag kommer att sakna dessa stunder sen då lillasyster är här. Min tumistid med min Melvin. Och jo, såklart kommer vi ha tumistid sen oxå. Men det kommer inte vara samma sak. För då kommer jag hela tiden att ha i bakhuvudet att det finns en annan som oxå behöver mig vid sin sida.

Det är så viktigt för mig att få vara med Melvin nu. Att få ha tumistid med honom och bara finnas vid hans sida. Att bara få va hans. För snart måste han dela mig med någon annan. Och jag måste dela på mig. Det är skrämmande samtidigt som jag vet att det kommer bli så bra!
 

tisdag 8 augusti 2017

Nu vet vi vem du är!


Vecka 22 (21+2) är i full gång och idag hade vi tid till ultraljud.
Jag var så nervös och pirrig så jag trodd jag sku gå sönder under dagen.
Nervös över ifall nånting sku vara fel och pirrig över att vi ÄNTLIGEN
sku få veta VEM det är som växer i min mage.

Vi pratade först lite om mitt mående, med tanke på allt som var i början av graviditeten, och 
sen så började han undersöka bebisen i magen. Vi fick se bebisens alla kroppsdelar, organ och
hela skelettet, Han gick igenom allting så noggrant och berättade precis allt han såg.
Sen så kollade han navelsträngen, moderkakan och livmodermunnen och allting var toppen.
Jag hade honom att kolla navelsträngen två gånger och säkra mig om att den inte var runt halsen.
Vadå orolig gravid mamma hehe.

Sen frågade han oss ifall vi vill veta könet och SÅKLART vila vi det.
Precis som de flesta gissat så låg där en liten lillasyster.
Både jag och Melvin blev så otroligt glada medans Johnny blev livrädd. Haha.
Han säger att han vet inte alls hur han ska ta hand om en tjej.
Men jag vet han kommer att ta hand om henne precis lika bra som
han tagit hand om Melvin hittills. Det kommer att bli så bra!


Efter att gynekologen undersökt bebisen satt han ganska länge framför datorn och
knappa med någon slags räknare och måtten han tagit tidigare Det gick en bra stund innan han
sa nått så jag blev lite orolig. Till min lättnad var det inget allvarligare än att han tycker bebisen
är väldigt liten och motsvarar inte graviditetsveckorna så jag fick boka en ny tid om tre veckor.
Bara för att få försäkrat att bebisen växer. Och det är ju såklart bra de kollar upp det. 

För övrigt är allt som det ska vara i min gravidkropp. Humöret är åt helvete, huden dålig,
halsbränna och foglossning på kommande och aptiten högre än någonsin.
Japp, hatar även denna gång att vara gravid. Till och med mera än sist.
Meeen försöker göra det bästa av situationen och tänka positiva tankar.
Det har funkat rätt bra hittills.

fredag 4 augusti 2017

Solen skiner igen


Igår var en usel dag. Jag fick föra Melvin till mammas redan från morgonen.
Mitt humör va så sönder, min hud var verkligen dålig och jag kände att jag behövde lite paus.
Tråkigt då det blir så på bra och soliga dagar men jag kan ju inte styra det.
Jag låg i sängen i 11 timmar(!!) igår så jag behöva ju verkliigen en vilodag.
Idag ler livet igen och till min lycka är det jätte fint väder!
Ska se ifall vi får med nån kompis på lite lek eller annat skoj.



Melvin däremot hade haft en såå bra dag igår med mommo.
Han hade fått va ut med båten, haft picknick på bryggan och simmat!
Fick hem en väldigt trött kille på eftermiddagen som bara ville gosa.
Inte mig emot kan jag säga. 

söndag 30 juli 2017

Uppgiven är bara förnamnet

Åååh jag vet inte vad jag ska ta mig till längre! Melvins trots blir bara värre och det känns som att ingenting hjälper. Vi har försöka med olika metoder och allting helt utan resultat. Det går bra från morgonen fram till dagen men sen bryter det lös med rop, skrik, sparkar och provoceras och det slutar inte innan han somnat runt 22-23 tiden. Och då har vi gråtit allihopa i flera omgångar.

I igår var jag ensam med honom och han somnade först vid 23.45 efter att ha gått igenom tre raseriutbrott och provocerat mig till tårar. Och då hade jg seriöst gjort ALLT för att tillfredsställa alla hans behov så vi sku slippa lättare undan vid nattningen. Vi lekte, läste, var ute och cyklade, träffade folk, pussade och kramades, gungade, sjöng, var ute på promenad... Ja, allt jag kunde tänka mig att han älskar att göra. Totalt misslyckat!

Jag är så in i helvete uppgiven och vet inte mera hur jag ska gå tillväga. Jag läser allstans om varför, hur, när och vad som framkallar hans betende. Jag lyssnar på honom och försöker läsa av honom och lägger seriöst ALL fokus på honon. But it's not good enough!

Jag är hjälplös.

Kommer jag mig ur detta med vettet i behåll?
Tvivlar. 

måndag 24 juli 2017

En första gång

För två veckor sen kände jag första rörelserna i magen. Dock bara innuti.
För fyra daga sen kände jag första gången utanpå magen.
För två dagar sen kände Johnny rörelserna för första gången!
Har verkligen glöms bort hur mysigt det är med liv i magen
och nu känns allting så verkligt! ❤️