Då rädslan verkligen tog över

Har aldrig varit så förtvivlad som jag var igår. Kändes nästan som att min värld höll på att rasa samman. Det första jag såg då jag slog upp ögonen var att jag hade ner blodade trosor. Jag fick såklart världens panik och tårarna var inte långt ifrån. Hade känd av ganska hård värk i magen kvällen innan så jag tänkte direkt att det är nu denna graviditet tar slut. Så jag ringde direkt till rådgivningen och hon i sin tur ringde direkt till mödrapolikliniken. Som tur tog dom mig på allvar och jag fick en tid till ultraljud redan samma dag.

Gynekologen såg på en gång en blödning och konstaterade att den kommer från livmodertappen. Dock var den fortfarande helt stängd och blödningen var inte så värst stor. Han gjorde oxå ett vaginalt ultraljud där han konstaterade att hjärtat fortfarande slår. Vilket var såklart en stor lättnad för mig. Dock hade han svårt att mäta fostret så han gjorde även ett ultraljud på magen. Efter en liten stund fick han fram fostret på rutan och fick måtten på den. Precis som jag anade redan från senaste ultraljudet så är jag en vecka längre. Alltså, idag är jag 11+3 istället för 10+4 och vårt nya beräknade datum är 18.12. 

Hur som helst så rekommenderade gynekologen att jag absolut inte anstränger mig nu på en vecka framåt och att jag sätter eller lägger mig ner och vilar så fort jag känner av värk i magen eller ryggen. Barnmorskan som var med sa att det är vanligt att man känner av lite mera värk nu då magen ska börja växa men ifall värken kommer i samband med blödningar ska jag ta kontakt med rådgivningen på en gång. Bara för att vara på säkra sidan att fostret kommer ut ifall det är så att det inte överlever.

Imorgon har jag rådgivning och hoppeligen får vi höra ett tickande hjärta och nästa vecka har jag en ny tid till ultra. Känner mig nog lite lugnare idag fast jag har lite mera värk än igår. Måste ju liksom bara hålla hoppet uppe om att allt är bra och går våran väg.

Det känns som att jag är så fånig och överdramatisk i samband med denna graviditet. Men det är nått helt annat denna gång än då jag väntade Melvin. Vi har ju längtat efter detta och vi vet ju vad vi kommer att få och vi vill ju absolut inte förlora detta barn. Det är ju redan en del av oss.