tisdag 10 januari 2017

Är jag otrogen?


Vi är ju kända för att leva ett väldigt kaotiskt liv.
Precis allting går ju tvärtemot våra planer.
Så jag bestämde mig för att fortsätta på samma linje.

I höstas då jag tog emot jobbet på Cubus så bestämde vi att Johnny sku ta ut fyra veckor av sin pappaledighet i januari och att jag jobbar. Jag tänkte att jag sku slå på stort och ta emot extra jobb eftersom att Kela drar in mitt vårdbidrag då Johnny är pappaledig. Dessutom minskar ju hans inkomst den månaden då de inte betalar mer än 70%(?) av hans lön. Men så på nyårsafton, som jag redan skrev om, så började jag ju tveka på om jobbet ändå inte mera var en börda än nånting jag faktiskt fick nått ut av, förutom pengar då. Och eftersom att vi inte haft nån spänning i vår vardag på länge (ironi) så sa jag upp mig på Johnnys första dag som pappaledig?! Är jag en idiot, undrar ni säkert? Kan ju då svara på den frågan med att det har jag frågat mig själv tusen gånger och helt klar är jag ju det! Hehehe. Nä men alltså man ska ju absolut inte hålla på med nått som man inte mår bra av. Det handlar ju bara om pengar och vi sku ju klara oss i alla fall. Om vi riktigt snålar med varje cent.

Nå i alla falla.. Så nån timme efter min uppsägning så ringde de från ett daghem och undrade om jag ville ta emot ett tre veckors vikariat i januari och jag tackade JA med en gång. Känner väll att dagis är lite mera min grej för tillfället. Pluss att vi fortfarande har räkningar att betala och 3 magar att mätta.

Så idag var jag min första dag. Och som alltid är första dagen lite små kaotisk. Nytt ställe, nya kollegor, nya barn, nya rutiner osv osv. Jag trivdes i alla fall. Dagiset är riktigt fint med praktiska utrymmen, kollegorna är trevliga och barnen urgulliga. Jag kunde ha gosat sönder allihopa. Trots det fick jag ändå gå hem med skuldkänslor och en känsla av otrohet. För vad gör jag på ett sånt ställe var jag tar hand om andras barn när jag har ett eget barn där hemma att ta hand om? Och hur kan jag sitta och gosa med andras barn då jag har ett eget barn som behöver min kärlek mer än någon annan? 

Jag hade världens skuldkänslor då jag slutade jobbet och var påväg hemkörand! Det kändes som att jag hade svikit Melvin. Precis sådär som att jag sku ha varit otrogen mot min partner. Helt sjuk hur illa jag mådde över att jag varit hela dagen och lekt, matat, hjälpt och gosat med, ännu, okända barn. Vilken mamma gör så?? frågade jag mig själv. Sen fick jag nog bara banka lite vett i skallen på mig själv och inse att det är ett jobb och att ingen av barnen på dagiset kommer nånsin att vara ens nära på det som Melvin är för mig; mitt eget barn! Så jaa, det känns ju inte hemskt nu mera. Men just i den stunden var det jätte jobbigt. Måste bara komma ihåg att det är ett jobb och 90% av alla andra som jobbar inom dagvården har egna barn där hemma. Vissa har till och med barnbarn. Jag är ju inte hemskare än någon annan, för att säga det så hehehe.

Kan ju bara konstatera, igen en gång,
hur mycket känslor en mamma har 
och att det inte är världens lättaste alla gånger. 



Lite gosiga bilder på min gosiga unge <3

2 kommentarer:

  1. Känner så igen känslorna, ",varför e jag här o tar hand om andras barn o slösar min energi så ja har mindre sen ti mitt eget barn". Men man måst ju bara acceptera de, de går ju i vågor. Man jobbar ju för att ens eget barn skall kunna få det han behöver. Va roligt att du bloggar igen. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen precis! Och just det där med att man knappt har nå energi kvar sen då man väl slutar jobbet :/ men sånt är livet! :) va kul att höra!

      Radera