För första gången på behandling

Okej hör ni, nu tänkte jag skriva ner

hur det gick till på ljusbehandlingen

och mina tankar kring det!

Jag går på ljusbehandling i Kokkola på hudsjukdomspolikliniken pga mina atopiska eksem. Och igår var jag för allra första gången där. Då jag satt där i korridoren och väntade på sjukskötaren så var jag faktiskt riktigt nervös för jag hadd faktiskt ingen aning om hur det går till.

Det som jag i alla fall hadd på klart var att jag kommer absolut inte börja använda kortison salva igen. Vad sjukskötaren än säger.

Då jag kom in i behandlingsrummet fanns där ett omklädningsrum och ett solarium liknande bås. Redan då släppte nervositeten och jag kände mer iver över att snart slippa klådan och eksemen.

Vi började nästan på en gång med att göra själva behandlingen. Jag fick klä av mig alla kläder, lägga på mig skyddsbrillorna och lägga mig i båset. I hela 3 minuter låg jag där.

Efter ljusbehandlingen sku sjukskötaren smörja in mig med inget mindre än den där förbaskade kortsionen. Jag satte emot och frågade om det verkligen är nödvändigt att smörja in sig med kortison och om det faktiskt inte går med bara bassalva. Skötaren förklarade för mig att kortisonen och ljuset jobbar tillsammans och att det finns inga risker med detta. Hon förklarade att kortisonen dämpar infektionen i huden medans ljuset bygger ett "nytt lager". Vilket låter ganska logiskt eller hur? För samma sak är det ju då en människa har en infektion i kroppen, man får antibiotika för att bota den. Inte är det ju som att man skiter i antibiotikan för att vänta att infektionen ska gå ur kroppen av sig själv. Nej precis!

Så jag tog huvudet ur röven och tänkte att jag måste ju lita på att skötaren vet vad hon gör och att det är så här jag blir frisk. 

Hon och jag smorde in mig i kortisonen, dock en mildare sort, från topp till tå. Hon berättade åt mig hur jag sku smörja mig, vad jag ska tänka på då jag har en känslig hud och hur jag ska ta hand om huden i fortsättningen. Det mesta hon sa visste jag redan men visst fick jag en del ny information oxå.

Efter detta så bokade vi tid för fyra nästa behandlingar. Jag kommer allt som allt gå 15 gånger och det kommer ske väldigt intensivt. Så typ 3 gånger/vecka.

Jag känner att det kommer bli väldigt jobbigt under tiden som behandlingen sker. Jag ska köra 3 gånger i veckan till och från Kokkola för att få en 20 minuters behandling. Jag ska smörja mig 2 gånger om dagen i 2 veckors tid och sedan ha paus för att sen igen börja med salvan. Jag ska dessutom fixa någon som sköter Melvin i 1,5 timme de dagarna jag har behandlingen. Huhu. MEN jag vet att det kommer vara värt det. Mitt liv kommer att ändras så mycket då jag slipper att klia mig på natten och kan sova istället. Jag kommer att bli mycket gladare och min irritation kommer att minska så otroligt om inte till och med försvinna helt. Jag kommer att kunna njuta av alla Melvins dagar till 100% vare sig det då är bra eller dåliga dagar. Och min stress kommer att minska brutalt. Redan i förra natten fick jag sova hela natten utan att vakna av en massa kliande. Det var så otroligt skönt att vakna idag utvilad och utan en sönderkliad hud. Bara nu då jag skriver detta så känner jag mig så otroligt glad och lättad. Jag kommer verkligen att göra allt som krävs för att få min hud på rätt spår.

Och vad som gäller kortisonen.. Jaa, jag sa att jag inte tänker använda skiten.  Men efter att sjukskötaren på hudpolikliniken förklarade hur kortisonen hjälper och gav mig massa information och källor var jag kan läsa om kortisonen så bestämde jag mig för att ge det en chans. För vet ni varför? Kortisonen är ju vilken medicin som helst. En människa tackar ju inte nej till blodtrycksmedicin då blodtrycket är åt helvete. Eller till värkmedicin efter en operation. Eller till kemoterapi då cancern slagit till. Och om kortisonen gör mig frisk, så varför ska jag då tacka nej till det?