fredag 17 april 2015

Förlossning part 2

Fortsätter... (part 1)

Kl 13:20 har jag fått en välfungerande epiduralbedövning och alla värkar släpper nästan med en gång. Nu började jag verkligen känna av tröttheten och det var så skönt att bara ligga där i sängen och njuta av att inte känna några värkar och att kunna slappna av och vila lite inför the big moment.



När jag sku få bedövningen var jag så säker på att det sku göra så ont och att jag kommer att hoppa till men jag kände faktiskt ingenting. Ett litet stick i ryggen och en strålning ner till knä kände jag men på 3 sekunder gick det om. Kan verkligen rekommendera epidural till de som vill ha bedövning.

Kl 15:00 var det dags att tömma urinblåsan. Heheheh. Nu hade även en barnmorska studerande, Charlotta, kommit med i bilden. Hon sku vara med resten av dagen, vilket jag tyckte var helt okej. Nåja, tillbaka till urinblåsan. heheh.
Eftersom att jag var bedövad i rygg, mage och lår så fick ju Cia och Charlotta hjälpa mig att "gå på toa". Eller rättare sagt, hinken. Hehehe. De lyfte fram en stål hink, jag jagade ut Johnny ur rummet, de hjälpt mig opp ur sängen och så jag kom mig sittande på hinken och så fick jag kissa. Mitt i rummet. Man ba "don't look at me." Men det gick fint.

Kl 15:15 gjorde Cia en inreundersökning igen och nu var jag opp hela 9 cm!! Det är så otroligt på vilken kort tid jag öppnats. För bara 2 timmar tillbaka var jag opp endast 3 cm. Men det var ju oxå nu det värsta började.

Nu sku vi bara vänta tills bebisen har sjunkit mera och att huvudet nästan sku synas i öppningen. Vi visste ju absolut inte hur länge det sku ta men jag, Johnny och Cia hoppades alla på att bebisen sku hitta ut innan Cia slutade jobbet kl 19:00. Det var liksom vårt mål. Haha. Så ca 4 timmar hade vi på oss.


Kl 16:45 försökte jag kissa igen på hinken. Men nu hade krystvärkarna tagit över såpass mycket att jag inte vågade "krysta" så Cia och Charlotta fick helt enkelt hjälpa mig att tömma blåsan. Mitt livs första kateter. Hahah nää usch. Det känsta nog så fel att bara ligg där i sängen med benen "på vid gavel" och en studerande som höll i en slang och spypåse vart allt mitt kiss samlades. Men fyfan vad det lättade efteråt och Cia konstaterade att det inte alls var konstigt att bebisen inte sjunkit då det varit en full urinblåsa i vägen.

Strax efter tömningen kom krystvärkarna riktigt ordentligt. Och dethär var nog säkert det värsta eftersom att jag måste hålla emot. Bebisen sku sjunka ennu lite till innan jag kan börja krysta. Med ett sånt jävla tryck neråt, så det nästan kändes som att mina inälvor vila ut, var det inte alls lätt. Det gjorde verkligen... hmm.. kan inte säga ont men på nått sätt ont endå. Hehehe. Nu gällde det oxå att hitta en ställning som jag kunde krysta i sen när det var dags. Jag valde att ligga på sidan medans Johnny höll opp mitt etta ben.

Kl 17:50 fick Cia ge mig syntocinon dropp. Det som sku göra mina sammandragningar starkare och längre så jag nångång sku kuna börja krysta på riktigt. Så gjorde vi några krystnings övningar för jag var så rädd att jag sku krysta fel och att allting sku skita sig. Nu kom oxå nervositeten.

Kl 18:00 började jag krysta. Det gick bra. Och tog inte alls länge innan alla, förutom jag, såg håret på bebisen. Mörkt och mycket hår sa Cia. Då just kände jag lite lättnad. Att det faktiskt går framåt. Blev lite taggad och här minns jag oxå allt Carro hade sagt till mig. "kom ihåg att njuta Janica. Och tänk på att varje värk är ett steg närmare att du får träffa bebisen."  *paus i skrivandet, gråter en skvätt.* Är så glad att jag fick så mycket pepp av henne några dagar innan för det är nog tack vare henne som jag verkligen kunde njuta av förlossningen och hålla mig lugn och positiv hela dagen. *gråter flodar* Voi voi me hode underbar Carro vår. Alla borde få ha en vän som henne.

Okej, back to krystase. Nu kände jag ingen nervositet eller panik längre. Jag krysta och krysta varje gång det kom en sammandragning. Vi var nu på god väg och här kom dessutom en till barnmorska med, Laura.
Laura fick ta över med att hålla i mitt ben och Johnny kom och höll mig i handen och bara sto där brevid mig och typ smekte mitt hår och såna saker. Det som partnern ska göra. Min Johnny. *gråter flodar igen* måst sluta va så känslig. hehehe lol.
Laura gav mig oxå bra tips på hur jag sku andas före en sammandragning så att jag sku ha alla krafter sen när jag krystar. För ju mera kraft jag har att krysta, desto snabbare sku bebisen komma ut.
Så jag krysta och andades. Krysta, andades.

Nu kändes allting bara hopplöst. Jag minns att jag sa till barnmorskorna att "nää jag har int nå sammandragningar. Bebisen kommer inte ut. Lika bra vi avslutar nu." Barnmorskorna skratta åt mig. Så kände jag hur en sammandragning var på gång och både Laura och Cia började peppa mig "nu ska du va rikti arg. Så krystar du rikti ordentligt. Vis lite fananamma fö det vet vi du har." Och jag minns här hur jag tänkte att "nee nu satan räcker det. Nu ska jag ha Melvin ut!!" Så jag tog i för allt jag hade och krystade in i det sista. Alla runt mig peppade och hejade på mig. Nu kände jag oxå hur nånting var påväg ut. Jag krystade och krystade och så BOOM SPLASH PADAM så kände jag ett sånt otroligt tryck som släppte och nu hade Melvin kommit till världen.

Dendär känslan då jag så honom ligga där på sängen mellan mina ben är obeskrivlig. Jag tittade på Melvin och sen på Johnny och så kom tårarna. I did it. Jag klarade av det, som är nånting av det finaste i världen, att föda ett barn. Mitt barn. Johnnys son. Han som har legat där i min mage i 9 månader.
Så fick jag opp honom på bröstet. För första gången fick jag röra honom. Obeskrivligt. Jag tittade på Johnny igen. Stackaren var helt i chock. Hehe. Men han va så glad. Och jag var så glad. Att det var med honom som jag fick uppleva allt dethär. Nu är vi en familj.

 
 Måndag 6.4.2015
kl 18:45
3750g
50 cm
Vår son

4 kommentarer:

  1. Åååh jag gråter floder! Så fint skrivet och de måst vara en sån underbar känsla! Helt sjukt att ja själv kommer att få vara med om dehär snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) det är en känsla man aldrig kommer att känna annat än just då och där :)

      Radera
  2. Åh Janica vad fint skrivet, blir helt gråtig nu! Efter att ha läst din förlossningsberättelse blir jag helt peppad och taggad på att snart är det min tur! :) Hoppas få träffa dig och Melvin så småningom :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) jaaa du ska se framemot det! Det är en så fantastiskt upplevelse! Det ju int ens nå läng kvar nu :) Hoppas verkligen vi hinner träffas innan det blir din tur! :)

      Radera