tisdag 14 november 2017

Obehag för närhet


Nu då det verkligen börjar närma sig förlossning och bebis, så har jag börjat läsa på ännu mera om amning. Jag har hela graviditeten haft en liten vision om hur det ungefär "ska se ut" då jag börjar amma och jag har ställt in mig på att ha en bebis fast vid bröstet största delen av tiden de första månaderna. Dessutom har jag fråga tips och råd av mina två vänner som ammar sina barn och så läser jag en del i en amningsgrupp på facebook. Allting har hittills känsta okej och rätt så självklart. 

Men så för nån vecka sen då jag råkade nudda vid mitt bröst så ilade det till i hela kroppen och en sekund efter kände jag ett enormt obehag inom mig. Sådär som att någon sku ha tafsat på mig mot min vilja. Jag tänkte inte desto mer på det just då men sen på kvällen kom obehags känslan tillbaka. Så jag testade att nypa mig själv lite försiktigt i nipplan och visst fick jag samma känsla igen. Som att någon mot min vilja rör i mina intim områden. Efteråt blev jag fylld med ångest och fick nästan panik. Min tanke var att är det såhär det kommer att kännas sen då bebisen ligger och suger på mitt bröst? Ska jag behöva känna den där obehagliga och ångestfyllda känslan största delen av dygnet så att min älskade skatt ska få näring? Ni fattar säkert att jag inte kommer att kunna amma med en sån känsla i kroppen.

Sen igen så är min kropp i ett väldigt känsligt tillstånd just nu. Så känsligt att Johnny knappt får röra mig. Jag vill liksom inte att en annan vuxen ska vara nära mig, mina bröst eller min mage. Vill nästan inte ens vara nära mig själv vissa dagar utan sku hellre bara krypa ur mitt eget skinn. Däremot har jag inga problem som helst att kramas och gosa med Melvin eller nått annat barn. Vilket får mitt hopp om amning att tändas igen. För det är ju en helt annan sak att ha sitt eget barn nära sig.

Foto: @allisfoton 
 
Tycker detta med amning har blivit en så stor press för mig. Bara för att jag har lagt upp en vision om hur det kommer att vara och för att jag så jätte gärna vill att det ska funka denna gång. Dessutom stressar jag så mycket inför förlossningen så alla mina tankar och känslor blir till en enda stor soppa.

Som tur är så bestämde vi oss för att ha med oss en doula under graviditeten och hon ska även vara med under förlossningen. Så skönt att få lufta sina tankar och känslor kring allt detta och att hon är här bara för vår skull. Hon har kollat upp en massa, för mig viktiga, saker inför förlossningen och hon besitter själv en del kunskap om både barnafödandet och amning så det är på bästa vis. Både jag och Johnny är så tacksamma över att denna möjlighet finns för vem vet vart det annars sku bära om vi inte sku ha en människa med vettet i behåll med oss. Hehe, true story.

3 kommentarer:

  1. Har helt missat att ni ska ha doula! :) Kan du skriva ett inlägg om det? Hur kom ni på att ni ska ha det och vad är största orsaken tiill att ni vill ha doula? Hur var Johnnys första reaktion då du tog upp det? (Om det var du som gjorde det) tycker det är intressant att det blir vanligare med doula

    SvaraRadera
  2. Jag läste nånstans att det är vanligt att man blir lite deppig de första sekunderna när man ammar men jag minns inte var. Men googla så hittar du säkert nåt om det ämnet också :) lycka till när det är dags!

    SvaraRadera
  3. Exakt så känd jag också. Jag ville så gärna amma. Men kände sånt obehag för att bebisen skulle börja suga på mina bröst. Jag ville inte alls vara nära min sambo på slutet.
    Sen då bebin väl kommit kände jag samma sak de första gångerna jag skulle amma.
    Ett obehag och trodde inte jag skulle klara det.
    Men NU. Det går hur bra som helst. Att amma är nog bland det mysigaste som finns.
    Jag hoppas verkligen det vänder för dig också på samma sätt som för mig.
    Stort lycka till!

    SvaraRadera