söndag 3 september 2017

Graviduppdatering


Idag är jag i vecka 25 (24+6) så jag tycker det är dags för lite graviduppdatering. Senast jag uppdaterade var typ för en månad sen och då hade vi precis varit på ultraljudet som utförs i vecka 20. Dock var jag då redan i vecka 22 eftersom att vi ville ha en tid så att Johnny också hade passligt att följa med. Och som jag skrev då så var bebisen väldigt liten och motsvarade inte graviditetsveckorna och i detta skede ändras inte den beräknade tiden mera så jag fick en ny tid till ultraljud.

Så i fredags var det dags igen. Nervös var bara förnamnet den morgonen och jag var fem före att spy ju närmare mottagningen jag kom. Trots att jag känner starka fosterrörelser varje dag så är jag livrädd för att den lilla inte ska ha det bra i min mage. Och med vetskapen om att hon ligger efter i tillväxten gör ju inte oron bättre direkt.

Hur som haver. Inne hos gynekologen började jag med att berätta om mina onda sammandragningar jag haft i en par veckor nu och det ville han kolla upp genast vilket jag också hade hoppats på att han sku göra. Allting såg stängt och bra ut (hehe) och det var nästan 4cm kvar av livmodertappen! No panic på att börja föda ännu åtminstone som tur.

Sen började han ultra magen. Och alltså aaaah den känslan då bebisen plötsligt dyker upp där i skärmen. Man vill liksom bara få henne ut ur magen och gosa och pussa och krama o älska henne! Så underbart att veta att den där ska jag få snart. Hehe, men helst ska hon växa färdigt före hon börjar söka sig ut. För det är precis det hon inte gör för tillfället i alla fall. Eller joo, hon växer. Men hon växer för lite. Hon ligger efter 1 vecka och 6 dagar nu. Om man jämför med graviditetsveckorna alltså.


 Gynekologen kunde ändå inte hitta nått fel i navelsträngen, moderkakan, fostervattnet eller i mig överlag så han menar att det bara är en liten bebis. Bebisen ser perfekt ut och han kan inte hitta nått avvikande i henne heller. SKÖNT kan jag säga men fortfarande känner jag en liten oro över att hon är så liten. Jag äter ju trots allt 6 gånger om dagen, massa frukt och grönsaker, dricker vatten och äter tillskott så på grund av mitt ätande kan det ju inte hänga upp sig på. Dessutom går jag upp i vikt en hel del men det verkar ju som att det bara lägger sig på min kropp eftersom att hon väger knappa 500g nu. Jag fick hur som helst en ny tid till ultra igen om en månad. Tycker det är så skönt att de tar detta på allvar och vill följa med bebisens utveckling. Antagligen kommer de att göra det enda fram till förlossningen. Känns som att jag är i trygga händer och det dämpar oron. Nå, så länge allt fortsätter att se bra ut och hon nu växer lite åtminstone så är jag nöjd.

Har någon av er varit i samma situation?
Har ni isf fött en liten bebis eller har hen växt til sig på slutet?
Berätta gärna!

För övrigt mår min kropp bra. Mitt HB ligger på 130, blodtrycket är bra och jag mår varken illa eller är övertrött längre. Jag sover bättre, orkar mera och känner att den lilla motionen jag lagt till i min vardag faktiskt gett lite resultat. Så nu är det bara att ta en dag i taget och fokusera på att må bra och så småningom börja tagga inför förlossningen. Iiiks.

8 kommentarer:

  1. Hej Janica! Det var lika för mig när jag väntade mitt första barn. Hon var betydligt mindre än hon "borde" men hon växte sakta men säkert. Dock växte hon inget mer de tre sista veckorna i magen så de satte igång förlossningen en vecka över tiden och ut kom en frisk och välskapt liten tjej på 2700 gram. 😍 inte ens vid förlossningen hittades något fel på moderkaka eller annat så hon skulle nog bara vara liten. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig och roligt att höra att allt var bra då hon kom 😍 Tack så mycket!

      Radera
  2. Hej! Jag har varit på uppföljning av fostertillväxt under tre av fyra graviditeter. Extra ultraljudsundersökningar från mitten av graviditeten till slutet, mot slutet också flera ctg-kurvor för att följa med hjärtljud och fosterrörelser. Bebisarna har legat 2-3 veckor efter hela tiden men växt stadigt och följt sina egna kurvor. De (flickor) har varit små då de blivit födda; två på 2,5 och en på 2,7 kg. Jag har inte gått tiden ut med dem (36+0, 37+0 och 37+5. Jag blev planerat snittad fjärde gången, då med 2,5 kg bebis. I övriga fall har förlossningen kommit igång av sig själv. Förklaringen till mina små bebisar har alla gånger varit att de är genetiskt små eftersom mängden fostervatten, flödet i navelsträngen och moderkakan varit ok. Det har gått bra alla gånger fast dom varit små. Förstår oron ändå och tacksamt med kontroller i alla fall. Ta hand om er och lycka till! Det går säkert bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för din kommentar! Det lugnar mig rejält och skönt att höra att allt gått bra för er trots små bebisar. :) det sku ju vara en mardröm ifall något vore fel! Jag är ju själv heller inte stor i växten så det är väl genetiskt! :) tack så mycket! Vi ska tro det går sin väg :)

      Radera
  3. Lilla F var också liten. Hon växte normalt ungefär halva graviditeten men sen saktade det av. Jag fick fara på nåt extra ultra och ligga i hjärtljudsmaskinen (minns inte vad det heter, ctg?) varje vecka. Lilla fröken var prick 3kg när hon kom ut, så lagom stor :)
    Jag själv var också liten när jag föddes, om du själv var det också så kan det påverka hur liten din dotter är också - sa en förlossningsläkare :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag var ju själv endast 3,2kg då jag föddes så det är antagligen genetiskt! :) känns bara så konstigt då Melvin var "normal" och växte bra under hela graviditen och nu är det helt tvärtom. :D men vi ska ju tro det bästa och sku nått vara fel sku de säkert ha upptäckt det redan!

      Radera
  4. Vår flicka va också liten vid första ultraljudet. Vid ultra i v. 20 kom det fram att navelsträngen bara hade 2 blodkärl, normalt finns det 3. Så de ville kolla upp med tillväxtultra ca 1 gång i månaden under resten av tiden också. Senare, ca 1 månad före bf, fick jag symptom på havandeskapsförgiftning och jag blev igångsatt i v. 38. Födde en pigg o nöjd tjej som va lite på 2,5 kg. Känner igen oron man känner när allt int e "som det ska".. men kände mig ändå trygg pga de extra ultraljuden o att de tog allt seriöst. Trots att graviditeten o förlossningen int va den "bästa" är jag ändå glad att allt gick bra o vi nu har en frisk, glad o liten 1 åring med oss nu. ☺

    SvaraRadera
  5. Samma här. Två små barn som följdes upp från halva graviditeterna. Under 3 kg då de föddes. Båda är pojkar som idag är normallånga. Jag är själv också inte så stor. Smal med liten Ben byggnad så läkaren sa att det är helt naturligt att jag inte producerar så stora bebisar😊

    SvaraRadera