Mina minnen

Varje dag ploppar det ju upp "Mina minnen" på facebook. Och varje gång bara måste jag läsa alla mina gamla statusar. Det är nästan pinsamt hur mycket jag skäms över det jag själv skrivit för 5-6-7 år sedan på facebook. Skrivit sånt som jag lika bra sku ha kuna skriv i min privata dagbok. *skäms*

Men tillika så tycker jag synd om mig själv för det att jag mådde sååå dåligt då. Alltså psykiskt. Jag hatade verkligen mig själv och det fanns nog ingen självkänsla hos mig då. Jag sökte iställe bekräftelse hos allt och alla. Kunde inte alls vara lycklig om inte nån utifrån bekräftade det åt mig. Det värsta är väll ändå det att samtidigt som jag mådde dåligt så förnekade jag allt och intalade mig själv att jag är lycklig. Hur fucked up kan en ungdom vara egentligen?

Som tur är så är jag inte ens nära på den personen längre. Kan för allt i världen inte komma ihåg hur det kändes att vara så osäker och olycklig som jag var då. För det är typ helt tvärtom i dagens läge. Såklart har det varit en lång resa att ta sig hit var jag står idag. Men jag är glad att jag gjorde nått åt saken och inte lämnade där var jag var då. För så är det ju, man är sin egen lyckas smed.