OHI ON!

"Jag rycker in i januari"

 

 Sa min lillasyster Heidi och jag skrattade och önskade henne lycka till.

Lite, om inte mycket, ironiskt. Jag tänkte att hon sku ge upp första månaden.

 

 

Hon är ju lite av en ängel. Det har hon varit enda sen liten. Hon har alltid varit snäll, gullig, omtänksam och lagt alla andra före henne. Då mamma t.ex. satt och grubbla över saker och ting, satt hon där med henne. Hon var den som hjälpte mamma då mamma bad om det. Hon gav med sig då ingen annan gjorde. Ja, hon var helt enkelt en ängel. Jämfört med hennes tvillingsyster och mig.

 

Med tiden hon växte upp så märkte man att hon ändrade sig. Från ängel till prinsessa. Kläderna valde hon sååå noga, håret sku va perfekt, det sku va fina saker runt om henne och för att inte tala om hur mycket tid hon la ner för att pyssla om sig och hennes välmående.

 

Vi brukade oftast jävlas med henne om just hur länge det tar för henne att fixa sig då vi t.ex. ska till Prisma och handla. Som när vi sku resa till Turkiet sa vi typ "Vi har redan varit på stranden i en vecka då Heidi sätter sig på planet". Hehe okej, det var lite roligt. Men det tyckte nog inte hon. I alla fall inte efter femtielfte gången.

 

En annan sak som kom under hennes uppväxt, var hennes attityd. Hon blev lite av en diva till slut och jag sku kunna tänka mig att hennes motto är "Jag tar aldrig skit". Lite som resten i vår familj. Men hon lever kanske lite mer efter det motto än vad vi gör. Och jissus vad vi kan tjafsa med henne ibland. Allting är alla andras fel än ens eget. Men det är ju så det ska va med syskonen.

 

Då hon hadd färdig studerat till kosmetolog, undrade vi ju vad hon sku göra efteråt. Kanske studera vidare? Kanske jobba på en salong? Och då hon sen sa att "Jag rycker in i januari" trodde jag att jag sku falla av stolen! 

 

HAHA hon i militären? frivilligt? Utan skönhet och mode? Med hennes det-tar-hundra-år-att-fixa-mig? Jaja, men lycka till nu då... Mycket ironiskt.

 

 

Vem trodde att denna skönhet sku tjänsgöra i den finska militären?

 

 

Nå hon ryckt in i januari 2015. Redan från början så trivdes hon väldigt bra och hon var ivrig på att faktiskt stanna där. På helgerna då hon var hemma pratade hon om snifi, sode, tj och sånt där militär språk. Som man inte fattade. Men hon fick nog prata, för hon brann verkligen för hela den här mili grejjen. I februari svor hon faneden vid brigaden i Dragsvik. Såklart var jag där på plats. Det var häftigt, mäktigt och jag var så  stolt över henne. Nu fanns ingen återvändo. Nu sku hon tjänstgöra enda till sista dagen.

 

 

En par veckor efter faneden meddelade hon att hon är placerad i Pionjärkompaniet och att hon kommer tjänstgöra i 347 dagar. Ett år. Jag blev glad för hennes skull. För hon sa "får int jag va ett år i milin, då fan tar ja civiltjänst. Ingen vits att jag e här ba ett halv år". Tufft. Och blev paff då jag hörde det. Inte många tjejer som vill frivilligt i militären och dessutom vara där i ett år. Men hon ville det och glad att hon fick det oxå.

 

Efter ett halv år var hon utbildad undersergeant och sku ta emot nya rekryter. Alltså hon fick ett gäng med killar som hon sku skola upp. Det är inte alla dagar som en kvinna får visa var skåpet ska stå i militären. Rätt coolt, eller hur? 

 

 

Min pappa hadd en arbetsresa i Åbo och passade då på att hälsa på min syster i Dragsvik. Han sa att det var så mäktigt att se en massa killar som visa sån respekt för henne då de gick förbi henne. Tror han kände sig stolt över att ha en dotter i militären. Och speciellt henne. Eftersom hon alltid varit pappas flicka. Han är oxå väldigt intresserad av krigshistorian, militären och såna grejjer. Så det är säkert riktigt drömmen för honom. 

 

Förra veckan på söndagen körde jag henne för sista gången till bussen som sku ta henne för sista gången till brigaden i Dragsvik. Det märktes på henne att hon inte riktigt visste vad hon sku tycka och tänka. Hon har ju trots allt bott där i ett år. Det är helt säkert inte lätt att bara avsluta det. Men oxå allt  det goda har ett slut.

 

I  torsdags hadd hon OHI ON! TJ0! I 347 dagar har hon tjänstgjort i den finska militären. Hon har hållit huvudet högt under hela tiden där. Mindre än fem gånger har hon varit trött och leid. Det är fantastiskt vilken tapper kvinna hon är! Jag fick ta tillbaka mina ord och erkänner att jag hadd fel.

 

Vi har fått höra så många häftiga storyn om hur hon varit bäst på att kasta granater, hoppat i isvak med alla kläder på och sen ännu sprungit en bit i våta kläder för att byta om på en iskall strand, varit på läger i skogen oduschad i en vecka, hur hon sovit typ endast 3 timmar på några dygn, sprungit runt i kalsonger i skogen mitt i natten osv. Allt detta har min syster gjort! Hon klarade det, utan problem. Trots hennes prinsessvanor så klarade hon det helt utan problem.

 

Jag är så in i helvete stolt över henne! Hon är så tapper och har så jävla mycket fananamma i sig så hon kommer att komma långt i livet. Och tiden i militären har fått henne att växa och bli ännu starkare. Aldrig trodde jag detta om henne men hon proved me wrong! She's so AMAZING!

 

Jag har bölat nu sen i söndas varje gång jag tänker på hur otroligt duktig hon varit. Och ikväll ska vi äntligen få fira henne! För hon förtjänar det. Tusen gånger om! Kommer säkert böla hela kvällen. Men det är det värt. Hoppas hon själv oxå är stolt över sig och den insats hon gjort! Det är nånting så stort! För henne och för oss!

 

STORT GRATTIS! 

You did it!

 

  

Fru Undersergeant!