måndag 30 mars 2015

Gravid och klagomål


First of all så tycker jag att det är värdelöst att du ens kommenterar nått sånthär då du själv inte varit gravid och inte har en aning om vad som sker i kropp eller knopp under en graviditet.

Så för det andra så VET MAN ALDRIG vad man har framför sig då man blir gravid. För varenda freaking graviditet är olika! Detta pga att vi människor är OLIKA och reagerar på olika sätt. Enda gemensamt vi gravida har är att vi är gravida i 9+- månader. That's it!

Angående att en gravid klagar och gnäller åt sin sambo/man/pojkvän så tycker jag det är helt jävla normalt! För nu är det ju faktiskt så att han är halva orsaken till graviditeten och han behöver inte gå igenom stora kropps förändringar eller lida av alla hormoner som får dig att gråta, skrika, skratta, va lycklig och vila dö på en och samma gång.

Att gnälla åt sina kompisar och sin familj borde heller inte vara nått problem eftersom att that's what family and friends are for. Eller i alla fall har mina kompisar sagt att de gärna lyssnar om jag vill lätta på mitt hjärta, vare sig det är bra eller dåligt. Och samma gäller dem om de vill lätta på sina hjärtan.

Självklart har jag klagat åt min sambo nästan hela min graviditet. OCH JAG SKÄMS INTE FÖR DET. För han förstår att mycket är på gång i min kropp och han märker ju själv oxå hur tungt och ont jag har. Han har flera gånger sagt till mig att han verkligen önskar att han sku kunna göra nått åt saken och att han sku kunna ta bort min smärta men det går ju faktiskt inte. Så han ställer gärna upp och lyssnar när jag klagar för det är det minsta han kan göra. 
Och jo, ibland går det till överdrift. Men då säger han ifrån och ger mig chansen att be om förlåtelse. Vilket jag gör för klart man får dåligt samvete när man klagat sönder hans öron.

Och som du själv sa "han har ju fullt upp med alla andra humörsvängningar och sånt som händer med flickvännen". Precis! DETTA är en del av dessa humörsvängningar och annat.

Fint att du har en plan på hur du tänker vara under din framtida graviditet. Hör av dig när du väl är gravid så ska vi se hur långt din plan höll sist och slutligen.

Jag hatar verkligen att vara gravid, Och tyvärr har Johnny fått stå ut med
allt för mycket gnäll och klagomål. Men han är inte sur eller bitter för det.
Vi hade inte planerat att skaffa barn just nu utan det blev lite av en överraskning
när jag plussade och vi tänkte och funderade verkligen noga över vad vi sku
ta oss till. Men vi är evigt tacksamma nu att vi valde att behålla vår bebis. Därför
står jag ut med det som händer i kroppen och alla tankar och känslor som kommer
upp mellan varven och Johnny stöder mig och mitt gnällas. Fast det ibland är jobbigt.


18 kommentarer:

  1. Man får klaga! Med måtta såklart som med allt annat. Min första graviditet var en dans på rosorna, mådde relativt bra genom hela 9 månaderna, de sista veckorna var tunga men mitt humör var ändå bra. Nu är jag gravid me nr.2 och allt är svårt o tungt. Trött, vill int äta någo. Orkar inte någonting! Svårt med en 2 åring som vill vara i gång hela tiden o mannen jobbar 12-16 timmar per dag! Huvudvärken har hållit i sen jag plussade och ingenting hjälper. Känner mig allmänt skit! Så varför måste jag hålla in allt dehär för mig själv? Jag är gravid, det går redan allt möjligt psykiskt o fysiskt i min kropp,jag klarar helt enkelt av att hålla allt inne, så jag klagar! På min pojkvän, föräldrar, syskon!! För att drt finns inga alternativ just nu! Nämner även att båda barnen är/var oplanerade
    Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä precis! tycker alla har rätt att lätta på sitt hjärta men som du oxå sa att med måtta såklart! man sku ju bli galen om man inte sku få klaga. :)

      Radera
  2. Det märks att du blivit gravid i misstag, själv känner jag flera som har försökt hur länge som helst förrän de blivit gravida och jag och min sambo har velat ha barn nu i över ett år. Jag tror ingen som försökt länge skulle klaga i lika stor utsträckning som dig fastän man skulle spy varje eviga dag under graviditeten. Tänk på hur tur du har som kan bli gravid och får bilda en familj. Det finns massor med par som inte kan önska oss något mera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner nog såna som planerat att skaffa barn och dessutom försökt hur länge som helst och när de äntligen lyckats har hon bara mådd skit och ENDAST KLAGAT över hur jävligt det är att vara gravid! Så det har nog ingen skillnad om man blir gravid oplanerat eller inte!

      Radera
    2. Måst bara svar lite här, för ärligt talat..oavsett om man har planerat eller int så e man ju nog TACKSAM över sin graviditet. Men he ändrar ju int de faktum att man har olika krämpor, vissa mer eller mindre, och he e mänskligt att int alltid va nöjd me tillvaron. Alla trivs int me att va gravid och he e fullt tillåtet att klag! Att va gravid va den största psykiska (och fysiska) påfrestningen jag har vari med om nånsin..tänk hu myki sämre ja sku ha mått om ja aldri sku ha fått säg åt nån hu skit ja mådd?

      Radera
    3. eehh.. min/vår graviditet var nog planerad men nog klagar ja för de, int kan man veta hur graviditeten blir fastän den va planerad.

      Radera
    4. Lite i den stilen tänkte jag också när vi hade försökt få barn över 1 års tid... Men sen när jag väl är gravid och faktiskt inser/ förstår vilken jävla påfrestning det är åt kroppen OCH psyket då har man inte de tankarna längre! Liksom 1000 olila känslor inom 2 minuter när man pratar om babyn! Huh de är jobbigt Men jag vet att det är en plåga att höra alla som gnäller på sin graviditet speciellt de som inte hade planerat att bli gravid när det ända man själv vill är att bli mamma!

      Radera
    5. .. Glömde att skriva grattis till dig Janica :)

      Radera
  3. Har ni nå namnförslag åt bebisen ännu? :) Roligt att du har börja blogg! Lycka till sen när de e dags :) Ni har nog något fantastiskt att se fram emot!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tackar! :) och joo, vi har namnet färdigt men det är hemligt tills han tittar ut :)

      Radera
  4. Konstigt varandra tycker om man får klaga eller inte, speciellt till sin familj eller sin egna blogg. Hur lycklig människan än är så klagar den, inte någon skillnad då om man försökt bli gravid i 10 år så kommer man alltid klaga på någon liten sak åtminstone än gång. Skull kunna erbjuda 1 miljon åt den som inte skulle klaga än enda gång under sin graviditet. För det händer med största sannolikhet!

    SvaraRadera
  5. Alltså, 9 månader e en jävligt lång tid att gå med illamående/krämpor som väldigt många ändå gör, och man förstår inte hur jobbigt det kan bli förrän man själv varit där. Jag minns med andra barnet, som för övrigt var planerat, så mådde jag extremt dåligt varje dag OCH natt framtill vecka 19. Det var jättejobbigt och man vet ju inte ens vart man ska ta vägen när man mår så skit konstant. Det är ju inte som vanligt illamående precis, utan det är så intensivt och man vill ju faktiskt bara ta livet av sig mellan varven.
    Med tredje nudå, så tänkte jag hela tiden att det kan ju fan inte bli värre än senaste. "De flesta" mår ju bara dåligt till vecka 12 ungefär, sen avtar det. Likaså var det för mig med min första. Men tredje nudå, så mådde jag precis lika skit som med andra, fast det tog inte slut i vecka 18. Utan det höll på enda till slutet, och ännu två dagar EFTER förlossningen.

    Under den tiden kunde jag inte umgås normalt med folk, jag klarade inte av att gå i matbutiker, jag kunde inte jobba, jag kunde inte se på tvprogram var de visade mat, jag kunde inte ens äta vanlig mat. Ja levde på risifrutti och smörgåsar, typ. Det tärde något otroligt på psyket och jag var så urled på att må skit, för hur mycket jag än älskade babyn så kunde jag inte skapa ett lika starkt band med henne redan i magen som jag kunnat med de andra två, för mitt liv SÖG under tiden jag var gravid. Och då hade jag ju dessutom två små från förr som behövde sin mamma. Samtidigt hade jag riktigt lågt blodtryck så jag var nära att svimma i princip hela tiden, och de sista tio veckorna var magen så himla stor och otymplig och hängde så lågt att jag knappt orkade så upp, och då skulle jag ändå orka vara ute i parken med barnen (5 och 2,5 år), lyfta och leka och vara GLAD. Det var nog inte många äkta leenden då kan jag intyga.

    Okej vet inte vart jag ville komma med dethär, men jag blir bara så förbenat urled på folk som stör sig på när gravida klagar. Det är klart att man inte orkar höra på hur mycket gnäll som helst, men jag vet bara att om man mår riktigt skit hela tiden av då endera illamående eller andra krämpor, och varje dag är lika skit, så blir man automatiskt negativ. Och det ska man nog fan komma ihåg - man har inte en jävla aning om hur det är att vara gravid förrän man varit det själv.

    SvaraRadera
  6. Vad är det som är så fel med att klaga det gör väl allihop nångång..oavsett vad det gäller.. att va gravid va en av de tyngsta sakerna jag har varit med om men helt klart värt e! Och att någon som aldrig har varit gravid ska säga nåt om hur man kommer att va sen när man är gravid är mest bara "pöllot".. och jag är ganska säker på att di som har plaberade barn också klagar om di tycker att di vill klaga! Me får do no klaga åt Janica 😊 /J

    SvaraRadera
  7. Usch! Blir så jäkla förbannad på människor som påstår att man int får klaga under
    graviditeten. Är själv gravid i v20 och har mått dåligt/spytt sen v8 och hade jag aldrig fått klaga åt någon hur jävligt det varit hade jag nog gått under. Man klarar int av att håll det inom sig och man ska int behöv de heller! Oavsett om det var planerad eller icke planerad graviditet.

    SvaraRadera
  8. Kan du skriv ett inlägg om hu dina väskapsreltioner har förändrats sen du blev gravid? Till det bättre/sämre? Själv insåg jag hur en del av vännerna inte var nått att ha sen jag blev gravid. Vänner jag trodde var för livet var tydligen bara för.. Jaa fest och sånt. Ska bli roligt sen om några år då dom också blir gravida och kommer krypandes... Klart jag är öppen för att återuppta vänskapen men jag kommer nog senast då berätta hur det kändes för MIG när dom sket blanka fan i mig och min gravoditet... Tankar om detta? Kanske du inte alls upplevt det? Bra blogg och du är sååå fin :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för din kommentar! :) kan absolut skriva ett inlägg om detta för tyvärr har jag varit med om detta och vet andra som oxå upplevd det.

      Radera
  9. Hej! ja klart att du får klaga om vad du vill, men blir kanske tungt i längden (?) De ju int så lätt att ha barn sen heller och skylla på att de e mycket hormoner o stress/kilon som gör en på dåligt humör. Man måst bara lära sig leva me de och hantera mindre roliga situationer tror ja? Men ja förstår nog dig att de jobbigt. Men om de känns riktigt jobbigt nåndag oavsätt gravid eller inte så kan man ju funder över hur man sku reager om någon sku klaga över något sådär överlag. Tänkte nu bara kika in och slänga en åsikt. Lycka till med bebis! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Tack för din kommentar. Men nu fattar jag inte riktigt vad du menar? Alla klagar ju ibland. Och det tycker jag att alla har rätt till att göra. Även om man är lycklig har man dåliga dagar och klart är det mycket bättre att avreagera sig än att stänga allt inne och må dåligt av det?! Sen är det ju en annan sak om man ENDAST klagar.. För då borde man verkligen söka hjälp mot sin negativitet.

      Radera