tisdag 12 juli 2016

Då ångern tar över

Det finns så många saker jag önskar jag kunde göra annorlunda. De flesta saker har med Melvin att göra.
Oftast så börjar jag tänka på såna saker då jag är känslomässigt fucked up. Vilket jag är idag, av många olika orsaker. Dessutom pratar jag aldrig om saker jag ångrar. För mitt livs motto är lite sådär att "what ever, ångrar inget". Fast jag kanske gör det ibland.
Men ibland kommer den dagen då man måste säga vissa saker högt. And today is that day...

Jag ångrar att jag inte höll Melvin i famnen HELA tiden då han var bebis. Jag höll ju helst inte honom mer än jag behövde. Jag var ett sånt vrak den första tiden men tur jag hadd Johnny vid min sida som kämpade mig framåt.

Jag ångrar att jag många kvällar valt att sova istället för att umgås med Johnny och Melvin. Fy fan vad trött jag varit hela hösten och vintern. Helst gjorde jag ju inget och ibland blev våra dagar vääldigt långa och tråkiga.

Jag ångrar att jag så många månader har saknat mitt gamla jag fast jag innerst inne inte vill vara den personen längre. Jag har aldrig varit så olycklig som då och aldrig så lycklig som nu.

Jag ångrar alla gånger jag varit så trött att jag tappat tålamodet på Melvins gråtas och skrikas och lämnat honom och gråta i ett annat rum en par minuter. Skäms så otroligt varje gång jag ens tänker på att jag gjort det. Men jag behövde faktiskt några minuter till att lugna mig. För sanningen är att vi föräldrar är bara människor och det finns ju en gräns med allt.

Jag ångrar att jag många gånger anklagar mig själv för att vara en dålig person och mamma. Varför gör jag detta mot mig själv? Jag vet att jag är en bra person och en ännu bättre mamma. Jag måste sluta klanka ner på mig själv.

Mest av allt ångrar jag ändå det att jag allt för ofta bryr mig om vad andra tänker om mig och hur jag är som mamma. Jag bara MÅSTE sluta bry mig. För alla är vi unika och lever på våra egna sätt. Dessutom finns det ingen regelbok om hur man ska vara som person.

7 kommentarer:

  1. Hej från NästangrannenCamilla! Känner så igen mig i det du skriver. Du ska verkligen ta in det du skrev de sista tre meningarna! :) du är absolut med 150% säkerhet bästa mamman din Melvin kan ha. bättre att du sover bort tröttheten, eller går i ett annat rum då barnet skriker för fulla muggar än att du t.ex slår barnet, eller hur?
    Hälsningar Camilla :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men absolut är det ju så. Jobbigt bara att man ska anklaga sig själv för minsta lilla sak. Men kanske man lär sig med tiden atr hantera dessa känslor. :)

      Radera
  2. Kram Janica. Samvetet är nog en pain. Men vi kan inte göra mer än vårt bästa! Kämppa på, du är bäst för M!

    SvaraRadera
  3. Tack! Det är så. :) jobbigt då det slår till men det är ju tillika sköbt att veta att det finns ett samvete ;)

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Något jag är gissar att du är efter att ha läst din blogg ett tag, är: högkänslig.
    Googla på HSP/högkänslighet och du kommer säkerligen känna igen dig mycket. För mig som också är högkänslig så hjälpte det väldigt mycket att veta om att man är lite känsligare än andra och att det finns saker man kan tänka på som gör det lättare.
    Hoppas det kan hjälpa dig om det stämmer in på dig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe ja, det sku inte alls förvåna mig om jag sku vara det. Efter graviditeten och förlossningen känns det som att alla känslor är starkare än någonsin. :D Tack för tipset. Ska googla! :)

      Radera
  5. Känner så igen mig i texten! Första barnet var jag helt förvirrad och lyssnade allt för mycket på alla andra. Efter andra barnet fick jag förlossningsdepression och inget funkade.. Dottern är nu 9 månader och sämre dagar kommer allt för ofta ännu, skuldkänslorna att inte orka är värst av allt!

    SvaraRadera